fredriklofter.com

I flera år har jag varje dag när jag kommer hem från jobbet tagit mynten ur byxfickorna och lagt dem i en tom glassburk. GB Bigpack, 2l. Det tar en två, tre år att fylla den men väl fylld med blandade mynt brukar det samlade värdet ligga mellan 2,500kr och 3,000kr. Lite mer nu när även 50-öringarna förpassats till historien. Inte illa. Problemet är bara hur man transformerar 2l blandade svenska mynt till motsvarande belopp på ett bankkonto. Det visar sig vara icke-trivialt…

En del banker hade tidigare insättningsautomater på några av sina bankkontor. Man gick dit med sitt bigpack (uppskattad vikt: 8-9kg), matade in sitt kontonummer och vände upp-och-ned på sitt bigpack i en tratt varpå automaten sorterade, räknade och satte in pengarna på angivet konto. Bortsett från vikten och bankernas sunkiga öppettider en rätt smidig lösning. Utbudet på insättningsautomater är dock försvinnande litet och ofta krävs du antingen på en insättningsavgift (typiskt ett par procent av det insatta beloppet) eller så måste du vara kund i just den banken. Och varför inte både och?

Nu senast gick jag till det bankkontor i min bank som ligger närmast min arbetsplats. Det är trots allt där jag normalt vistas de fåtal timmar bankkontoret har öppet. Jag ringde på, blev insläppt och förklarade mitt ärende varpå den besvärade (detta var på lunchen) banktjänstemannen framhärdade att man minsann inte hanterade kontanter. När min motfråga blev om man då ens får kalla sig bank blev jag hänvisad till ett annat bankkontor i samma bank som för mig låg väldigt avsides (inte minst med tanke på öppettiderna) men som dock skulle vara försedd med en så kallad kassa.

Någon månad senare, när tillfälle gavs, tog jag mig dit och försökte på nytt sätta in av Sveriges Riksbank utfärdade och på alla sätt äkta och giltiga svenska pengar på mitt konto i banken. Nej, det gick inte sa tjejen i kassan och om det trots allt skulle gå (jag tjatade lite innan vi kom så långt i diskussionen, som i övrigt var rätt torftig) så skulle alla mynt först vara “rörade” (en och en instoppade i ett papprör till ett visst antal vars totala värde motsvarar vad som står på röret). De rörade inte mynt på banken. Hur skulle det se ut? De hade heller inga papprör att ge mig och först när jag påpekade det ofina i att blåljuga en befintlig kund rakt upp i ansiktet (fullt synligt på hyllan en meter bakom kassörskan stod gott om papprör för alla valörer) fick jag högst motvilligt ett antal papprör med mig hem.

Mynten rörades hemma (så svårt var det faktiskt inte) och ytterligare någon månad senare, när nästa tillfälle infann sig, begav jag mig igen till nämnda bankkontor för försök nummer tre att sätta in mina pengar på mitt bankkonto. Denna gång var (av helt andra skäl) mina döttrar med mig. Efter en variant på samma övertalning som förra gången skulle det tydligen och trots allt gå att få pengarna insatta men mot en avgift om 5%. Jag ifrågasatte självklart det rimliga i den avgiften (hittills låg t.ex. allt arbete på mig så om någon skulle ta ut en avgift här så var det jag) varpå det undslipper kassörskan att myntinsättningar till barns konton är avgiftsfria. Jag skänkte genast pengarna till min äldsta dotter, närvarande, och ändrade kontonumret från mitt till hennes:

– “Men så kan du ju inte göra. Du sa ju att det var dina pengar!”

– “Ja, men jag gav dem just till min dotter och nu vill jag som hennes målsman sätta in dem på hennes bankkonto.”

Och se det gick! Halleluleja!!

Jag har som de flesta normalbegåvade redan fattat sedan dess slutat lägga mynt på hög. Flickornas spargrisar är även de avpolletterade. Numera gör jag mig av med mynten så snart jag kan. De är uppenbarligen lite av det moderna samhällets Svarte Petter, så jag köper kaffe för dem istället…